jag hatar de där extrakilona, mina sätter sig på låren, de är där jag lägger på mig först, så har det alltid varit men nått som oroar mig lite är magen. jag har alltid haft snygg mage, just för att jag aldrig haft nån mage, den har alltid varit liten o platt, jag tycker dock jag börjar ana en liten buckel o den stör mig, så innåt. vissa tycker jag är larvig o bör lägga av, att de e bättre nu än då, de har nämligen vart med o sett den andra sidan.
tillbakablick.
januari 2009.
helt utan vidare började mina vänner påpeka mina dåliga matvanor medan jag mer eller mindre ryckte på axlarna, jag åt ju visst de (ibland)
jag bodde själv i min lagom stora etta på 38 kvadrat, bryggaregatan. jobbade även då på jc, oftast 10 - 18 med några lediga dagar i veckan, typ två o som ni säkert vet o förstår så är det är väl ingen hemlighet att de e förbannat jävla pisstråkig att laga mat åt sig själv så på kvällarna vart de oftast en macka eller lite fil till kvällsmat. jag la själv aldrig märke till att även luncherna vart mindre o mindre.
minns speciellt en kväll när jag vart över hos emilie och micke på kvällsmat, jag tyckte jag åt men de menade på att de var uppriktigt oroliga, de kände nämligen till min tidigare vikthets tvåan - trean på gymnasiet, men jag lugnade dem med att de inte var någon fara, de behövde inte vara oroliga, jag åt ju faktiskt.
ett annat minne jag har, som förekommer typ två månader efter middagen hos dem då jag var i eskilstuna o shoppade medan mamma var i skolan. jag fick världens kick när jag behövde gå ner två storlekar i jeans. jag fick då på mig strl 28, de kunde jag inte minnas sist de var. jag vart peppad till att gå ner ännu mer. det här var nog i februari sen efter det är de många svart hål o minnet sviker.
jag minns småsaker o hårda ord från nära o kära. hur jobbigt de plötsligt vart att äta inför andra, att jag plötsligt såg mat som nått läskig. jag som tidigare älskat mat. de var nog egentligen där de sket sig. själva maten, för jag hets tränade liksom inte eller så, de kunde förekomma nån entimmas promenad då o då, men inget överdrivet, enligt mig. plötsligt hade jag iaf tappat 20 kilo, på mindre än ett halvår. folk började prata bakom min rygg. stirra o viska. glömmer aldrig när jag mötte arvidsson på Harrys, en utekväll i juli (?) - tjena skinny, vad fan har du gjort, du e ju skit mager! folk som frågade mina vänner om jag var sjuk. jag blev ledsen o menade på att vaddå sjuk. sjuk för mig var ett vädligt hårto laddat ord. sjuk för mig, då vägde man bra mycket mindre än vad jag gjorde o var bara ben. de var inte jag. jag var inte sjuk.
under våren försvann mensen. minns en gång när jag vaknade o var så sjukt kissnödig men kunde inte kissa, trodde de var unrinvägsinfektion, men tester visade att de inte var de, läkarn frågade om kost o de var visst de som rubbat de organen också. jag orkade inget, all energi gick åt till jobbet, mer orkade jag inte men de kanske inte är så konstigt när jag idag kan minnas att jag åt riktig mat ungefär var tredje dag, annars var de mest flytande föda så som soppa, fil, yoghurt osv.
under våren började jag gå hos en psykolog med special inriktning med otrolig stöttning o puschning från nära o kära. tror de var i början på juli jag fick klart för mig att de gått för långt "börjar du inte äta NU kommer du få tillbringa resten av sommaren på sjukhuset emeli" jag ryser när jag tänker på de, o minns hur jag reagerade. trots de ville jag inte. jag ville inte bli bra. jag mådde bättre av att vara smal än tjock. jag mådde bättre nu än då - de var så jag resonerade.
själva vändningen tror jag kom när jag träffade min kärlek Joel (självklart hjälpte nära o kära mig massor, men jag tror de var där jag började focusera på annat än vikten o maten, jag ville hellre tänka på joel o ha de underbart med honom)
de känns som om de vart lite luddigt skrivet alltihopa, men de e ganska så skönt att få de ur sig, min psykolog (som jag fortfarande går hos) säger att de e endel av själva arbetet. jag har fortfarande sjuka tankar angående detta kring vikt. kan komma in i perioder när jag inte vill äta, vill hets gå osv, men jag har insett att jag inte orkar om jag inte äter. jag har testat, tre dagar klara jag, sen faller jag ihop, de e ju sjukt att utsätta kroppen för sådant egentligen, jag vet ju de, egentligen.
så ni kanske förstår hur sjukt mycket de där fem - sex kilona stör mig? ååh, jag kan bli så irriterad på mig själv. man behöver ju inte bli fet bara för att man inte ska vara supersmal. enligt niko (psykologen) får jag gå ner dessa kilo, men bara om jag gör de på rätt sätt, o ser långsiktigamål, lika gärna som de får sitta där, men de skulle inte vara farlig att gå ner dem, bara jag fattar att jag ska stanna där. men de borde jag klara. har lagt upp ett långsiktigt mål, till maj ska de vara puts veck. godis (min last) äts på helgen o sen några promenader i veckan. de borde funka. så småning om tänkte jag även hinna med träning. men de kommer.
vilken grej va?
de e ju sjukt hur tankar kan styra hela ens vardag o liv.
men de var rätt skönt att skriva av sig. lite jobbigt men lite skönt.
där var man inte stor :0
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar